Det är nu smekmånaden är över för
Malmö Redhawks. Efter flera år av vandrande i skuggan av sina egna
framgångar. År av bedrövelser, motgångar. År som tog klubben
till de lägsta platser man besökt sedan 80-talet. År som nästan
bar hela vägen till konkurs och förnedrande degradering. Men
klubben reste sig, mycket tack vare att Patrik Sylvegård kom in och
förändrade det destruktiva tänk som genomsyrat klubben under
nästan hela Elitserieexistensen. Något som följde med ner i
Hockeyallsvenskan och innebar fullständigt orimliga kostnader i
relation till de intäkter man kunde generera.
Klubben gick i någon form av
självförnekelse genom år och säsonger. Röda siffror fick räddas
genom externa insättningar, inte helt sällan från Percy Nilssons
plånbok. Efter debaclet med Stenbeck var det fullständigt tydligt
för alla normalt tänkande att en radikal kursändring måste till.
Annars kommer skutan obönhörligen gå under, med man och allt. Så,
man gick igenom stålbadet och anpassade för första gången på
allvar kostymen efter verkligheten och släppte alla ryggsäckar från
förr. Det var dags för Malmö Redhawks att bli ett lag, en klubb
som spenderar det man har och inte det man drömde om att ha.
Den första säsongen gick ungefär som
man kunde förvänta sig, man räckte inte till när kvalitén
hastigt sänktes. Men man kunde åtminstone se sig i spegeln efter
säsongen och även bygga vidare på den stabilitet som började
infinna sig så smått. Hur den andra säsongen gick minns vi väldigt
tydligt, det blev en fullständig succé och överträffade absolut
mina förväntningar och antagligen även klubbledningens. Från
mittenlag till topplag utan några allt för spektakulära
värvningar. Däremot hade man skaffat sig ett tränarpar som bara
har seger för ögonen. Och just Mats Lusth och Björn Hellkvist är
antagligen de bästa värvningarna Patrik Sylvegård gjort i denna
fas av klubbens historia. Dessutom med stor hjälp ifrån Andreas
Hadelöv och Jesper Mattsson
Men det är nu smekmånaden är över
som sagt. Nu har den nya kursen satts och skördat framgång,
åtminstone sett till de senaste nattsvarta säsongerna. Att kalla en
plats i Kvalserien för framgång hade aldrig funkat före Sylvegård,
men nu är det ingen som skäms över att kalla säsongen 2013/14 för
en framgång. Innan hade det absolut setts som ett misslyckande och
tränare hade säkert bytts ut. Nu är man regerande "mästare"
i Hockeyallsvenskan och gick från medelmåttor till respekterade
motståndare. Man slutade att leva på sitt namn och började
leverera framgång och förluster för motståndarna. Nu ska man ta
ett steg till är det sagt och det finns bara ett steg kvar, att gå
upp till SHL för första gången sedan 2006.
Det är bara juni, men jag känner
redan hur mycket som står på spel. Spelare som antagligen hade fått
någon lite plats i laget har fått gå på grund av att man helt
enkelt inte har kvalitén som behövs. Hjärta värderas lågt, av
förklarliga skäl. Har man hjärta men begränsad kapacitet, finns
det inte utrymme i laget inför denna den viktigaste säsongen på
länge. Kanske den viktigaste någonsin i klubbens åtminstone
moderna historia. Klarar inte Malmö av att ta sig till SHL om knappt
ett år, är det frågan om man kan ta sig dit utan hjälp uppifrån
alls? Att spela kval i bäst av sju mot SHL lag, är visserligen inte
helt omöjligt men åtminstone så nära omöjligt man kan komma. Det
är nu det ska ske och det vet Malmö. Det vet också övriga lag i
Hockeyallsvenskan och vi kommer absolut få se klubbar som bränner
pengar som inte finns under den kommande säsongen. Frågan är om
Malmö kommer vara ett av dem?
Lagbygget är i det närmaste klart,
det ska in två spelare till är det sagt. En framåt och en på
backen och båda skall tillföra spets. Men ponera att det inte går
som man hoppats under säsongen. Ponera att man tappar mark och
kommer bakom. En baksmälla från säsongens framgångar, vilket inte
är helt osannolikt ändå. Vad gör Malmö då? Kommer man igen
försöka värva sig uppåt eller har man isen i magen som krävs för
att tro på tränare och lag igen trots vad som står på spel? Det
är bara juni nu, men spänningen känns. Säsongen som väntar är
inte som vanligt, det är nu eller aldrig. Åtminstone något
hårddraget. Förutsättningarna för alla tiders hockeythriller är
på plats och jag längtar, med skräckblandad förtjusning.
