måndag 9 mars 2015

Århundradets säsong på väg mot århundradets kraschlandning.

IF Malmö Redhawks vs IF Björklöven 0-2
Slutspelsserien 3:5

Vi vet vad som gällde, ett rejält pressat Malmö med två raka förluster med sig in i tredje omgången. På besök ett Björklöven med två raka övertidssegrar och medvind. Det var också Björklöven som var entusiastiska inledningsvis och fick ha lite puck i några minuter. När bortalaget så drog på sig en utvisning efter knappt sex minuter tog Malmö över taktpinnen fullständigt. Vi har sett det förr, Malmö äger puck men har förtvivlat svårt att göra mål precis som så många gånger denna vinter. Fabian Brunnström träffar stolpen, Jens Jakobs missar öppet mål och det fanns ytterligare fina lägen. Samtidigt är Kevin Lindskoug en mycket kapabel målvakt som vi vet och när inte Malmöspelarna missade stod han i vägen. Löven hade några ströchanser där Mats Lavander hade den bästa när pucken studsade konstigt i sargen bakom Niko Hovinen som dock var vaken och räddade. Massivt puckövertag, 17-10 i skott och två powerplay med 0-0 efter inledningsperioden. Om inte Malmö utnyttjar övertaget vet vi vad som väntar, det har vi också sett förr. Men, bra inställning och driv om än inte bländade spel under matchens första period från hemmalaget. Tålamod och noggrannhet var rätt medicin för fortsättningen.

Och nog fortsatte Malmö att fullständigt mörda Löven inledningsvis i andra perioden, men målen uteblev. Istället är det bortalaget som tar ledningen när man bara kastar iväg pucken och Tobias Ericsson är inte med utan styr in pucken i eget mål. Som väntat faller Malmö ihop som ett korthus direkt när man hamnar i underläge, tankens makt är stor när pressen är stor. Från 7:31 in i perioden då Malmö gör sitt första mål men i fel kasse och resterande del av perioden kan Malmö inte ens skapa en halvchans av 3-2 eller 2-1 lägen. Allt passningsspel försvinner, alla är på fel plats hela tiden och det liknar mer skridskoskolan än elithockey. Det kändes inte mer än väntat när Frederik Storm också gör mål, på Hovinen. Här började folk lämna arenan fullt förståeligt. Man vill stötta, men det är svårt att stötta ett lag som fallit sönder totalt. Det gör bara ont att se faktiskt. För vi ska vara helt på det klara med att målchanserna Löven verkligen skapat, var räknade på handens ena fingrar. Varken 1-0 eller 2-0 var någon rejäl målchans och det är så typiskt hur det brukar se ut för ett lag som tappat allt självförtroende. Hur skulle Malmö kunna vända på detta? Ja, nej det kändes faktiskt som att just skridskoskolan hade haft det betydligt lättare att spela tredje perioden mot Löven än A-laget.

Malmö kan inte, det går inte. I tredje perioden när man skall försöka jaga, kan man inte ens slå vettiga passningar längre. Spelare, målskyttar, väljer att passa istället för att skjuta i helt öppna lägen. Det gör ont i kroppen att se ett lag fullständigt falla sönder som Malmö gör nu, man ser i ögonen på spelarna hur dåligt de mår. Hur de vill, men ingenting fungerar. Det blir då som så ofta, helt menlösa soloåkningar som i 9 fall av 10 misslyckas fullständigt. Publiken börjar bua och jag är helt säker på att en del av Malmöspelarna hade glansiga ögon när de lämnade isen. De skäms att de inte kan bjuda på mer, de skäms för att inte kunna ge Malmöpubliken den framgång man önskar. Jag önskar ingen det som killarna i laget nu måste gå igenom, det är tortyr och det enda som kan frita dem är att säsongen kan ta slut så man kan gömma sig i anonymitet. Nio perioder har Malmö nu spelat utan att kunna göra mål i spel 5/5 (om vi inte räknar de båda självmålen ikväll) och faktiskt ingenting tyder på att det kommer någon vändning.

Spelarna är knäckta, ledningen är knäckt och publiken är knäckt. Det är en fullständig härdsmälta vi får se just nu och det gör garanterat ont för alla. Den framtidstro och vilja som fanns i föreningen när säsongen inleddes har utan tvekan fått en rejäl knäck. Visst var det tufft när klubben stod under rekonstruktion och man nästan förberett sig på att se klubben degraderas. Men frågan är om det inte är tuffare nu. Oron känns i hela bröstet på mig. Har klubben vad som krävs för att resa sig från detta? Med tanke på att man just nyligen börjat stabiliseras. Det är inte direkt så att man har en stabil grund att stå på, utan allt kan nog falla väldigt lätt. Kommer Patrik Sylvegård orka mer? Om han inte gör det, vad händer då? Anarki och en återgång till jippot som rådde före hans tid? Jag säger ofta att Skellefteå stod för några misslyckanden som detta, men de hade då redan byggt en bergfast grund och en tro på vad man gjorde. Finns den någon tro i Malmö på det man gör efter denna säsongen? Det känns inte roligt alls att tänka på det just nu.

En fundering till, kanske var det fel att värva två knäckta killar i Brunnström och Eric Himelfarb från ett förlorande lag? Det får vi aldrig veta, men frågan är om man inte hade behövt en boost från killar som kom in med bra självförtroende än tvärt om. Men som sagt, det får vi aldrig veta. Å andra sidan, Hovinen togs in från en bänk och har varit fullständigt lysande så det kanske inte betyder något.

Nu blir det jumbomöte på onsdag, Karlskoga med noll segrar mot Malmö med noll segrar. Ett av lagen kommer bryta sin trend och skulle det bli Malmö, så har man hör och häpna fortsatt chans till kvalspel. Men nu bygger det på att något lag topp tre faller ihop, vilket kanske inte känns troligt. I och med Malmös usla målskillnad kommer antagligen inte samma poäng som något lag hjälpa. Man måste ta sex av sex poäng och hoppas att Vita Hästen tar max två till eller Björklöven max ett till. Med det självförtroendet laget ligger inne med, förstår ni liksom jag att chansen är mikroskopisk. Men så länge den finns, är det inte lönt att starta upp motorsågen. Jag nöjer mig med att konstatera att säsongernas säsong är någon ynka millimeter ifrån att fullbordas som ett fiasko. Det är nedslående och faktiskt aningen deprimerande. Men, det som inte dödar härdar sägs det. Fan tro't...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Real Time Analytics