torsdag 23 april 2015

Malmös första nyförvärv presenterat.

Ikväll presenterade Malmö sitt första nyförvärv inför återkomsten till högsta ligan. Det blir som väntat Oscar Alsenfelt som därmed med största sannolikhet får axla rollen som etta i mål. Alsenfelt har hunnit med en hel del sedan han lämnade Malmös J20-lag 2006. Danska andradivisionen, Pantern under två och en halv säsong. Han var med när Svenska mästarna Växjö tog klivet upp i SHL och en säsong med dem i högsta ligan också. Några matcher i Modo innan han även hjälpte Leksand upp i SHL. Ohotad etta under två säsonger med Leksand i SHL samt lite landslagsspel. Det är alltså en meriterad och erkänt skicklig målvakt Malmö tecknat ett tvåårsavtal med. Känns på alla sätt vettigt.

Minst lika roligt är att både Nicklas Jadeland och Magnus Häggström förlängt sina kontrakt med två nya år. Häggström har 102 SHL-matcher sedan tidigare med Modo på sitt CV medan Jadeland har 34 SHL-matcher med Malmö. Känns mycket skönt att får behålla dessa krigare i ytterligare minst två säsonger.

Nicklas Jadeland, Mattias Persson och Magnus Häggström får vi fortsätta njuta av i Malmö.

tisdag 21 april 2015

Bokslut över säsongen 2014/2105, redovisning av undersökningen.

Först av allt skulle jag vilja tacka er som ägnade några minuter åt att besvara undersökningen. En rejäl ökning av respondenter sedan undersökningen efter halva säsongen. 86 svar då, blev 174 nu och jag är mycket tacksam för att ni vill bidra. Här kommer en genomgång och lite egna kommentarer då och då på frågorna. Föst redovisas lagbetyg och sedan de på individnivå.

Vill vi se Fabian Brunnström utanför båset nästa säsong eller i? Svaret kommer längre ner.


Vad anser du om Malmös insats 2014/2015?
Betyg på IF Malmö Redhawks efter säsongen 2014/2015
Skalan gick från 0 (usel) till 6 (toppklass) och medel landade till slut på 4.82. En rejäl ökning från undersökningen efter halva säsongen då snittet landade på 3.21. Avancemanget är givetvis facit här, skulle Malmö missat att gå till direktkvalet är jag helt säker på att snittbetyget hamnat lägre än 3.21.


Vilket betyg ger du målvakterna?
Betyg på "lagdelen" målvakter efter säsongen 2014/2105
Detta är alltså ett gemensamt betyg på lagdelen målvakt, ett helhetsbetyg på målvaktsposten. Skalan är 1-5 och här ser vi också en rejäl ökning sedan undersökningen efter halva säsongen. 2.77 då har blivit 3.59. Detta får man nog tillskriva Niko Hovinen, som jag ser det.


Vilket betyg ger du backarna?
Betyg på backarna efter säsongen 2014/2105
Även backarna har fått ett höjt betyg sedan i höstas, här från ett medelbetyg på 3.01 då till 3.71 efter säsongen. Då ska vi veta att laget släppte in bra mycket mindre mål första halvan av säsongen, jämfört med på slutet. Samtidigt var insatsen mot Leksand mycket bra och bara det att man tog sig till SHL, har säkert gett ett höjt betyg i sig.


Vilket betyg ger du centrar och forwards?
Betyg på centrar och forwards efter säsongen 2014/2105
Anfallssidan är den lagdel som tar det största skuttet uppåt i betygsättningen. Från 2.77 efter halva säsongen till fina 3.78 och blir därmed den lagdel av spelarna som får bäst betyg av oss som deltog i omröstningen. Det var stora problem med målskyttet under en tid inledningsvis, något som blev bättre mot slutet av säsongen i stora drag. Det syns också tydligt på betygsökningen.


Vilket betyg ger du lagledningen?
Betyg på lagledningen efter säsongen 2014/2015
Bäst betyg efter säsongen får dock lagledningen, här är ökningen inte lika stor jämfört med efter halva säsongen. Lagledningen hade redan då fina 3.49 i betyg, något som tillslut ökade till 4.07 vilket får anses som ett mycket bra betyg. 

Det är givetvis inte förvånande att alla betyg ökar med tanke på utgången av säsongen. Ska jag vara förvånad över något får det vara de 5 % som ger backarna underkänt och 4 % som ger målvakterna underkänt, där 1 % till och med tycker att målvaktsspelet varit uselt. Intressant. Nu över till den individuella betygsättningen.


Vilken eller vilka målvakter är du mest nöjd med?
Målvakterna vi var mest nöjda med 2014/2105
Här får vi svart på vitt varför målvakternas betyg ökade så kraftigt. Nästan alla var nöjda med Niko Hovinen, med all rätt skulle jag säga. Ett MASSIVT ras för Jonas Gunnarsson som 72 % var nöjda med efter halva säsongen. 


Vilken eller vilka målvakter är du mest missnöjd med?
Målvakterna vi var mest missnöjda med 2014/2105
Pontus Sjögren är tveklöst den stora förloraren under säsongen, missnöjet har till och med ökat efter att säsongen spelats färdigt trots att han knappt stod en match på senare hälften. Missnöjet minskade något för Jonas Gunnarsson under senare hälften också. 

Jag ställde även följdfrågorna om vilken eller vilka målvakter vi vill ha med upp till SHL respektive INTE ha med upp.
Målvakterna vi vill se med upp i SHL
Ännu en gång ser vi tydligt hur många som var helnöjda med Niko Hovinen, jag tror dock inte att vi kommer se honom spela för Malmö i SHL. Han kommer nog bli som Corey Hirsch, ihågkommen för att ha hjälpt Malmö upp i högstaligan igen vilket givetvis är bra nog.
Målvakterna vi INTE vill se med upp i SHL
En stor majoritet vill inte se Pontus Sjögren med upp till SHL, men som det ser ut nu är han den ende av årets målvakter som faktiskt får följa med upp. Missnöjet, om inget annat, borde vara en rejäl morot för honom. Vi vet vilket bra målvakt han är när han spelar på topp, som ren backup kan han givetvis funka i SHL. Hur det verkligen blir till slut, återstår att se.


Vilken eller vilka backar är du mest nöjd med?
Backarna vi var mest nöjda med 2014/2015
Här har det hänt grejer sedan undersökningen efter halva säsongen. Nils Andersson har växt ut till en rejäl favorit, med all rätt. Avslutningen han hade på säsongen var magiskt bra och med det spelet kommer han vara en toppspelare i SHL, tveklöst. Jeremias Augustin fick även den kärlek han förtjänade till slut, som lagets bästa defensiva back. Samtliga på topp fem spelade i laget på slutet, efter halva säsongen fanns Niklas Arell (2) och Anton Lindholm (5) med på listan. David Liffiton var efter halva säsongen solklar favorit, att han sjönk känns också rimligt med tanke på han svaga avslutning.


Vilken eller vilka backar är du mest missnöjd med?
Backarna vi var mest missnöjda med 2104/2105
Här har vi allas vår favorithackkyckling efter Pontus Sjögren i ensamt majestät, Johan Björk. Lika ensamt majestät var Jens Olsson efter halva säsongen, han hittar man nu först på sjunde plats med 9 % missnöjda. Björk var inte bra när han kom tillbaka, men mot Leksand tycker jag att han var riktigt bra. Jag tycker att han växte med motståndet, till skillnad från exempel David Liffiton som blev sämre ju bättre motståndet blev. 15 % var nöjda med Björk skall tilläggas också. Roligast är ändå de 32 % som inte är missnöjda med någon, det är bra siffror med tanke på att mindre lyckade killar som Jesper Williamsson spelade matcher för laget under säsongen. 

Ställde även här följdfrågorna om vilka backar vi vill och INTE vill ha med upp i SHL.
Backarna vi vill se med upp i SHL
Här kan man säga att det är jackpot för oss. Samtliga på topp fem har kontrakt för kommande säsong nu. Kan tillägga att 37 % även vill se Johan Björk i SHL (som också har kontrakt) vilket får ses som ok med tanke på hur stort missnöjet var med honom.
Backarna vi INTE vill se med upp i SHL
Stackars Tobias Ericsson är killen vi inte vill se med upp, tätt följd av Johan Björk, Ludvig Jardeskog och David Liffiton. Ericsson kommer vi inte se så klart, han hade en sjukt jobbig säsong som han genomförde utan något gnäll och ställde upp till 100 % oavsett vart han blev placerad. Som back, som forward, på bänken eller på läktaren. En sann lagspelare som säkert betydde en hel del trots allt. 20 poäng på 41 matcher i Hockeyallsvenskan var ändå riktigt fina siffror med tanke på allt. Förvånande är att så pass många INTE vill se publikfavoriten Liffiton i SHL. Personligen känns det rimligt, jag kan inte se honom räcka till på en högre nivå. Speciellt inte med spelet han visade i de få matcher han fick mot Leksand.


Vilken eller vilka forwards/centrar är du mest nöjd med?
Forwards/centrar vi var mest nöjda med 2104/2105
Frederik Storm var ensamt herre på täppan efter halva serien, då var 71 % nöjda med honom och på andra plats hittade vi då Nicklas Jadeland, med 52 % nöjda. Nu har Jadeland spurtat om Storm och herre på täppan är istället kapten Henrik Hetta. Topp fem känns helt rimligt, det är de stora favoriterna vi hittar där och samtliga med viktiga roller i laget under säsongen som gick.


Vilken eller vilka forwards/centrar är du mest missnöjd med?
Forwards/centrar vi var mest missnöjda med 2014/2105
Även här känns det rimligt att floppvärvningen Yanick Lehoux toppar missnöjeslistan. Tony Romano var ensamt majestät efter halva säsongen, hela 70 % var missnöjda med honom då och han hade verkligen en tuff säsong i Malmö. Dock, utan att gnälla och han kämpade på trots att han inte fick spelet att stämma. Så trots motgångarna tillförde han något, inte minst bra straffar.

Ja, även här kom följdfrågorna om vilka vi vill och INTE vill se med upp i SHL.
Forwards/centrar vi vill ha med upp i SHL
Här är det nära nog jackpot igen, det är Nicklas Jadeland vi väntar på sen är toppfem i hamn även här.  
Forwards/centrar vi INTE vill ha med upp i SHL
Inga förvånande namn på "bottenlistan" heller tycker jag, det finns inte någon av dessa fem jag heller vill se ta upp en plats i uppställningen kommande säsong. Så Fabian Brunnström får hålla sig utanför Malmös bås nästa säsong om vi får välja.

Vill ni gotta er i samtliga siffror hittar ni rapporten i sin fullständiga form här: https://mangebengtsson.typeform.com/report/LpXTEc/pmwj


Så var det den här sista frågan, om vi hade något drömnyförvärv. En del skrev flera, andra skrev ingen. En sammanställning av toppfem av drömvärvningar inför återkomsten ser ut så här där det blev en delad femteplats. Riktigt fina namn och bra spelare med Malmöförflutet är favoriterna kan vi utläsa.
  1. Carl Söderberg
  2. Magnus Pääjärvi
  3. Patrik Hersley
  4. Christopher Nihlstorp
  5. Robin Alvarez och Andreas Thuresson
Ännu en gång stort tack för att ni tog er tid. Ni kan räkna med någon form av undersökning inför kommande säsong också och om tiden och orken räcker till. Kommer denna undersökning genomföras även nästa säsong. Efter halva och när det är färdigspelat.

Nu väntar vi bara på att Patrik Sylvegård ska landa det första nyförvärvet till Malmö inför återkomsten i SHL. Då med Skånederby i högstaligan, det var 20 år sedan det hände sist.

onsdag 15 april 2015

Äntligen har Jens Olsson förlängt med Malmö!

Så har Malmö äntligen fått en förlängning med Jens Olsson i och med att han har kritat på ett nytt treårskontrakt med klubben. Olsson hade om Malmö misslyckats med att ta klivet upp med största sannolikhet försvunnit till Örebro. Han hade ett färdigt kontrakt som han kunde bryta om Malmö fick SHL-status. Så blev det som vi vet och efter vad som kändes som en oändlig tid har han nu bestämt sig för att fortsätta i Malmö. Om det har med Lusths frånfälle har jag givetvis ingen aning om, men att förlängningen dröjt så länge men kom direkt efter gårdagen får åtminstone mig att fundera lite.

Olsson är inte ny på SHL nivå. Han har några matcher med Malmö 2003/04 och tre säsonger med SSK 2007-10. Men hans roll kommer i Malmö bli väldigt mycket annorlunda än den han fick i SSK där han sågs som en defensiv back. Malmö kommer absolut använda honom som man gjort de senaste tre säsongerna där han levererat stabilt strax över 30 poäng per säsong. Det är möjligt att hans poängskörd kommer sjunka något, men det är i offensiven han är som starkast och han kommer vara en offensiv back även i SHL. Inte helt otänkbart i par med polaren Johan Björk som han verkar trivas med. De hade vissa svårigheter efter Björks återkomst, men spelade ett ganska stort backspel tillsammans i direktkvalet mot Leksand. Oavsett hur det blir på isen, känns det mycket bra att Olsson har förlängt. Äntligen!

tisdag 14 april 2015

Kungen är död, länge leve kungen (eller hur man INTE sparkar en tränare).

Det hann inte gå lång tid från att jag skrev mitt förra inlägg där jag hoppades att nuvarande tränarkonstellation i någon form skulle få fortsätta, förrän Mats Lusth efter ett styrelsebeslut fick besked om att hans tid som huvudtränare i Malmö var över. Den tiden var visserligen över för några månader sedan när Björn Hellkvist tog över huvudansvaret i realiteten. Men jag trodde nog att man skulle kunna köra vidare så även kommande säsong, med Hellkvist som etta och Lusth som assisterande.

Men enligt Johan "MrMadhawk" Svensson har det förekommit stort missnöje i spelartruppen mot Lusth. Så pass stort missnöje att spelare inte velat förlänga kontrakt så länge Lusth finns kvar som tränare. Om det nu är så stort missnöje, måste man ändå ge spelarna och klubben en stor eloge på sättet man genomförde avslutningen av säsongen. Det är heller ingen tvekan om att Hellkvist solklart är den för klubben just nu viktigaste ledaren.

Men, sättet klubben väljer att sköta avpolletteringen av Lusth är så otroligt pinsam att jag vill gömma mig bakom en stor, nej en gigantisk skämskudde. Man väljer att i samma PM som man klargör att Lusth får gå, berätta att han ska få "sin" tröja hissad i Malmö Arena under kommande säsong. Att överhuvudtaget skriva det i samma PM och dessutom välja att hissa #66 är mer fel än någon nykter person bör kunna klara av. Skulle det nu vara så att man ska pensionera Lusths nummer (något man kan diskutera och som inte på något sätt är en självklarhet), ska det INTE tillkännages i samma PM där han får en fet fot i röven. OM det nu ska pensioneras något nummer ska det väl vara det han bar när han var med att ta klubben till Elitserien och vinna SM-guld? #66 kan aldrig komma på fråga, ska det vara något ska det vara #6. Gör om, gör rätt skulle jag vilja skriva men det är lite försent när man redan gått ut med detta fylle-PM offentligt.

Ska vi se det från den ljusa sidan, kan de spelare (ja, det hade varit mycket intressant att veta vilka spelare det handlar om) som varit tveksamma till att förlänga med Lusth som tränare inte längre vara tveksamma. De lär väl signa nytt senast i morgon då. Eller? Den som lever får se, jag undrar jag.

I väntan på första nyförvärvet.

Patrik Sylvegård är garanterat en man med en fulltecknad almanacka så här knappt två veckor efter avancemanget till SHL. Några nyförvärv har ännu inte presenterats, men vi kan lugnt utgå från att jobbet pågår för fullt med att försöka bygga en trupp som kan hålla Malmö kvar i SHL. Igår kom det ut att Tobias Ericsson och David Liffiton är två som inte kommer följa med laget upp en våning. Ingen av dessa är någon större skräll på minuskontot för SHL-laget Malmö Redhawks.

Ericsson hade en otroligt ruff säsong där han kastades fram och tillbaka mellan forward- och backposition, mellan isen, bänken och läktaren. Han visade dock en oerhört stor karaktär genom att ta det som det kom och aldrig ge upp. Till slut gör han en helt ok säsong med tanke på förutsättningarna men skulle antagligen må gott av att stanna i Hockeyallsvenskan och få förtroende en hel säsong på en position.

Liffiton är en stor publikfavorit genom sin inställning och sin krigarmentalitet. Men det framgick med stor tydlighet i matcherna mot Leksand, om inte förr, att hans verktygslåda för någon högre nivå är ytterst begränsad. Nu blev han skadad på slutet men de matcher han spelade fick han minimalt med istid och den han fick såg inte allt för vacker ut. Man kan om man vill vara hård säga att Johan Björk tog lika många steg framåt när motståndet hårdnade som Liffiton tog bakåt. Kanadensaren kommer säkert saknas i omklädningsrummet, i båset och på läktaren men på isen har Malmö inte råd att ha med honom upp som jag ser det. Men, för Pantern hade han kanske varit ett drömförvärv som lagpappa? Han håller bevisligen en helt ok nivå i Hockeyallsvenskan. Kan samarbetet lösa det så att Malmö kan utnyttja honom vid skador som avlastning hade det kanske funkat? Åtminstone i teorin, jag tror inte chansen att Liffiton spelar i Pantern kommande säsong är speciellt stor i realiteten. Jag tror helt enkelt att han är för dyr.

Det har även förekommit en del rykten om att det kommer ske förändringar i tränarstaben. Jag är helt för att man gör rockader eller skiftar uppgifter inom den stab man har. Men jag tror inte att man ska göra för stora förändringar. Mats Lusth sägs vara ett problem men det tror jag inte mycket på. Tycker snarare att Björn Hellkvist och Lusth kompletterar varandra riktigt bra och har tveklöst gjort ett ruskigt bra jobb under inte alltid lysande förutsättningar. Då tänker jag på skador och lån in och ut i en strid ström under säsongen. Låt dem få prova sina vingar nu och visa vad de kan i SHL också, det tycker jag att de har förtjänat.

Nu väntar vi alla med spänning på första att första nyförvärvet ska trilla in. Vem blir det och hur blir han mottagen i supporterled? Spänningen är olidlig och den som lever får se.

---

Har ni inte gjort min undersökning efter säsongen, blir jag lycklig om ni gör så. Ni hittar den här. Den kommer vara öppen några dagar till innan jag redovisar våran dom över Malmö Redhawks modell 2014/2015.

söndag 12 april 2015

Gästkrönika signerad Daniel Leth.

Dags för nästa gästkrönika på Hawkeye med anledning av SHL-avancemanget. Ännu en gång en av alla dessa eldsjälar jag lärde känna via Internet kring mitten av 90-talet när jag hade min första nätnärvaro med Mif-tema. Daniel Leth, ett inventarium från ståplatsläktaren i Malmö. En som varit med sedan tidigt 90-tal. Ordet är ditt Daniel:

---

För att göra en kort historia väldigt lång och möjligtvis komplicerad så startade det någon gång på mellanstadiet skulle jag gissa, mitt intresse för ishockey då alltså. Då handlade det inte om det för den breda publiken hyfsat okända Malmö IF utan snarare Tre Kronor. Jag minns att det lektes hockeymatcher på egen hand hemma i trädgården med innebandyklubba o nät. Även statistik fördes och namnen som alla märkligt nog då gestaltades av yours truly var tagna direkt från tidningarnas referat från Ishockey-VM. Minns jag rätt så fanns det namn som Bengt-Åke, Loob, Rundqvist m.fl.

Näe någon Färjestadare var jag inte och skulle heller aldrig bli, troligtvis hade jag väldigt lite hum om vem spelarna egentligen var, jag behövde bara ett par namn o dessa lirade ju hockey iallafall. Hursomhaver var enmansmatcherna där himma alltid jäkligt tuffa, motståndarna var alltid några jäkla svin som fällde o hakade mig stup i kvarten och domarna, ja dom var nog köpta. Oavsett så slutade det hela oftast med vinst, märkligt vore det väl annars, vem vill vara en förlorare liksom? Men det var såklart inte bara egenlek som fixade intresset, på den tiden var Ishockey‐VM faktiskt lite av en höjdpunkt för många vuxna o det smittade givetvis av sig till barnen. Klart man ville se hockey‐VM när man väl fick chansen. Låt vara att det bara skedde en gång om året, såhär i efterhand kändes det nästan som om det spelades VM jämt.

Vi hoppar fram en bit o hamnar vid tiden då Malmö IF plötsligt dök upp 'på riktigt' med Percys storsatsning. Då 1988 var jag tolv år och vuxna runtomkring som förvisso kunde se VM men inte mer än så. Det fanns ingen större dragningskraft som egentligen borde flyttat mig närmre ishockeyn. Av någon anledning blev ändå laget något magiskt. För trots att jag drogs med på fotbollsmatcher med MFF o det skulle kollas på tipsextra varje lördag med engelsk fotboll så fastnade jag aldrig riktigt för den sporten. Fick jag däremot syn på MIF‐loggan eller fann nått gammalt matchprogram ligga skräpandes någonstans så dök den upp, wow‐känslan. Och det ska erkännas, dom där tipsextramatcherna...jag slutade tvärt när jag med lite eftertanke kom fram till att jag faktiskt somnade där i soffan varje gång!

Det gick något år, Radio Malmöhus sändningar från MIFs matcher blev ett måste och samtliga resultat klipptes ur från tidningarna och sparades. Fortfarande hade jag dock aldrig sett en match live så att säga och med ingen runtomkring som var lika intresserad så slutade det en dag med att jag helt sonika åkte till Malmö Isstadion själv och köpte en biljett. Det var den 10 oktober 1991, jag var femton år, Malmö IF mötte och vann över Västerås IK med 3‐1 och sen dess har jag varit fast...

Jag såg resten av matcherna den säsongen och därefter blev det säsongskort som gällde. För den som kan sin historia så var denna första också en hyfsat speciell säsong. Malmö IF vann sitt första SM-guld och ja, på något vänster lyckades jag få tag på biljetter till samtliga matcher inklusive SM-finalerna, en hyfsad bedrift då intresset för dessa minst sagt var högt. Och ja, självklart var jag även ute och sprang runt på isen när det första guldet var himma!

De följande åren vann MIF ännu ett guld, ännu en runda på isen fick man ta och så vann man ju ett EM-guld, där var jag förstås aldrig på plats i Düsseldorf utan fick följa den där episka stillbilden på tv-sporten som torrt konstaterade att laget vunnit. Ja, det fanns alltså ingenting att följa då inget tv-bolag ville visa matchen direkt. Även om de svenska året innan funnit det extremt nödvändigt då Djurgården råkat spela i samma final... Vill dock minnas att Eurosport i efterhand gick ut o kablade ut matchen lite nerklippt så att man åtminstone fick sett även den (Jodå Daniel har rätt, red.anm). Kan det sedan ha varit ett år eller två efter jag själv var fysiskt på plats i Düsseldorf när det återigen vankades Europacupslutspel? Spelar egentligen ingen roll, MIF vann inte, Dynamo Moskva tog istället hem det hela, väldigt mycket med domarnas hjälp om man frågade oss på plats. Men, men. Man kan åtminstone sammanfatta det hela med att mitt Miffande inledes i en era när laget kändes nästintill oövervinneligt. Så här i efterhand så var det kanske inte helt lyckat. Missförstå mig rätt, att inleda med SM-guld och få se i stort sett allt det viktigaste i föreningens historia är fantastiskt. Men, det hjälpte ju inte direkt inför det som komma skulle. Den nästan ofrånkomliga nergången.

Det behövs väl ingen längre utläggning om vad som hände och varför det gick som det gick, det bidde inte lika bra, det tror jag alla har koll på... Skattepengar, dokusåpa, sparkade tränare, allmän cirkus, minskad publik, hockeyallsvenskan, underpresterande lag, Nyman, nära konkurs m.m. Lägg därtill totalt okända lag som inte ens fanns på världskartan som plötsligt inte bara var ikapp utan även sprungit förbi oss. Linköping, Växjö, Örebro, vem fan är dom liksom?! Läge att skaffa en ny hobby? Det hade ju varit den lätta utvägen. Men det hade också varit den lösningen som man i övriga Sverige suttit och förväntat sig ända sedan MIF inledde sin storsatsning. Domedagsprofetiorna har alltid varit starka kring föreningen och visst har det funnits tider när supporterantalet på matcherna legat på rätt skrämmande låga nivåer.

Avsaknad av hockeykultur är ett favorituttryck från många håll och kanter. Men om man säger såhär: Ta ett lag som Malmö IF, låt dina supportrar gå igenom allt som detta lag bjudit de sina på från början av nittiotalet. Har du fortfarande några supportrar kvar vid dags dato? Vad fan ska du då med hockeykultur till?!


Säsongernas säsong.

När SHL-kostymerna till slut kom fram till att högsta serien skulle utökas med två lag och därefter stängas för all framtid. Näe, riktigt så är det ju inte men dom flesta hade nog den känslan när den här säsongen startade. Ångest. Jag vidhåller att det ordet sammanfattar hela säsongen för alla lag i hockeyallsvenskan som känner att dom inte helt hör hemma i denna serie. Vi var millimeter från att ha slutat där igen, med ett misslyckande och med ännu ett "rookielag" eller kanske t.o.m. två som joggat förbi. Istället halkade vi på ett bananskal...sägs det.

Tja, det halkades flera gånger, på alla möjliga håll och kanter. Hockeyallsvenskan anno 2014/2015 var länge så löjligt jämn att skillnaden mellan att kvala upp eller kvala ner bara var några få poäng. Det skiljde förvisso något mer i slutänden men… Nu såhär i efterhand finns det fortfarande röster som inte är helt nöjda med planeternas förhållande i världsalltet.

‐"MIF fick hjälp av andra lag"

‐"MIF fick hjälp av domaren. Vi skulle haft deras plats om inte domaren dömt bort ett av våra mål"

Kan såklart kontras med det kontroversiella 'stolpskottet/nej tiden var nog istället jätte ute' målet nånstans där vid gränsen till Halland som kunde tagit MIF direkt till den allsvenska finalen. Som sagt, millimeter...

Vi hamnade hur som haver i en avgörande episk batalj mot Leksand. De ångestdämpande pillren slängdes ut till förmån för dylika mot svagt hjärta. Jag tror inte någon kan klaga på underhållningen i denna matchserie men innan Henrik Hetta satte dit det där avgörande målet i tom kasse, match sju uppe i Leksand... Den som säger att han/hon inte var nervös, ljuger antingen eller så håller denne egentligen på nått helt annat lag! Malmö klarade det! Tillbaka i elitserien eller SHL som man numera säger. Går det o fatta? Jag vet inte, efter en säsong där vi var både döda och begravda så är det inte helt enkelt att ta in. Känslan är lite speciell. Vi har legat i hockeyallsvenskan de senaste åtta åren, det är ett faktum. För mig personligen har jag dock fortfarande sett MIF lira mer Elitseriehockey än Allsvensk sådan. Att gå upp är kanske inte helt Jesus återkomst till jorden trots allt men Eric Himelfarb sammanfattar det hela rätt bra med orden: 
‐Vi har vunnit det största vi kunde vinna denna säsong! Så är det.

Hade MIF överlevt ännu ett år i allsvenskan? Antagligen, på nått vänster hade vi säkert gjort det men det är såklart en tynande tillvaro. I längden hade inte föreningen kunnat kombinera allsvenskt spel med Malmö Arena t.ex. Nu slipper vi, om än kanske tillfälligt (vem vet?) tänka på allt sådant där. Och bara en sådan sak som att några av de bästa lirarna faktiskt vill stanna kvar och inte gå vidare till nått annat svenskt lag. DET är en rätt skön känsla. Och sen finns det såklart också de där lite mindre vardagliga händelserna. Som den dagen efter uppgången:

I en paus mellan matcherna i Dam‐VM gick jag in i en livsmedelsaffär med MIF‐matchtröjan på. Då hör jag plötsligt en pappa säga till sin son:
‐Titta, där går en med vinnartröjan!
Detta skedde alltså i Malmö. Senast jag hört någonting liknande i denna stan måste ha varit runt 1994 nån gång... Bara en reflektion om hur tillvaron är för en hockeysupporter i Malmö.

Vad tror jag då om framtiden? Tja, vis av historien så tror jag inte bara på guld och gröna skogar. Malmö Arena kommer såklart inte vara utsåld så fort det är dags för himmamatch. Men så länge vi har en viss man vid namn Patrik Sylvegård vid rodret så tror jag vi har alla möjligheter att bygga upp en bättre grund för elithockey i Malmö. Förutsättningarna finns och ganska bevisligen finns även publiken/fansen. Det gäller egentligen bara att vi har ledare med tålamod och hockeykunnande längst upp som inte lyssnar allt för mycket när det börjar gnällas på läktarna. Man ska aldrig helt ignorera sina fans men samtidigt, fansen har inte heller alltid rätt.

/ Daniel Leth, En ibland ödmjuk och ibland även väldigt irriterande supporter till Malmö IF. (Ja så heter dom egentligen!)

onsdag 8 april 2015

Den stora "efter säsongen undersökningen".

Det har så sakteliga börjat sjunka in, att Malmö faktiskt klarade av sin målsättning trots galet många hinder på vägen. Spelare som blev långtidsskadade, missade måstematcher och onödiga poängtapp ledde trots allt hela vägen fram till SHL. Det blev en spännande färd, säsongen 2014/2105. För laget och för oss som följer det. Men det ledde fram till firandet utanför Malmö Arena i lördags och det var det som var målet.

Vägen blev inte rak, men målet uppnåddes. SHL!
Som en del minns genomförde jag en undersökning om vad vi ansåg om säsongen efter halva serien (redovisning av svaren). Nu är det dags att vi svarar på vad vi anser om säsongen som helhet, det tar några minuter att svara men jag hoppas att så många som möjligt tar sig tid. Klicka på knappen här under för att starta formuläret. Dela gärna med er av detta blogginlägg till folk som kanske inte läser i vanliga fall, så blir jag evigt tacksam




Fungerar inte knappen på din mobil/surfplatta/dator? Klicka här istället!

måndag 6 april 2015

Gästkrönika signerad Alexander Jiteg.

Som en del av er trogna läsare minns hade jag en inofficiell Mif-sida på nätet från mitten av 90-talet och in en bit på 2000-talet. Vi var flera stycken som hade sådana sidor och naturligtvis delade vi med oss av länkar till varandra och samtalade mycket via forum, ICQ och liknande kanaler man ägnade sig åt på den tiden. Alla dessa sidor är nu döda sedan länge. Men några av dessa "gamla" eldsjälar har varit vänliga nog att skriva en liten gästkrönika här på Hawkeye, nu när Mif är himma igen. Först ut är Alexander Jiteg, en gång ägare av "Rödhökarnas näste". Ordet är ditt Alexander:

---

Jag vill minnas att det började 1992. Malmö IF hade vunnit sitt första SM- guld och jag var 13 år gammal. En kompis i klassen, vars morbror bodde i Malmö, var väldigt övertygande om vilket lag man skulle hålla på. Det var av någon anledning väldigt viktigt att hålla på ett lag i min skola. Han översköljde mig med MIF-souvenirer. Flaggor, en tröja, en halsduk och ett kassettband där en finsk gubbe pratade om "äckligt disciplinerat" spel. Just den biten förstod jag inte riktigt. Några dagar senare höll min kompis på Djurgården istället. Man kunde ju helt ogenerat göra så i den åldern. Då, liksom många år som skulle följa, så stod jag som ensam MIF:are. Jag sviktade aldrig i min tro. Inte för att jag är en person med extrem karaktär utan för att jag redan då gillade känslan av att det var vi mot världen. "Kööööööööpelag!!!". Det är väl bara att konstatera att vi helt enkelt var före vår tid.

Några år senare hade mitt intresse för ishockey intensifierats. Jag hade varit och tittat på mina första matcher "live". Den absolut första var i Scandinavium med min far och bror som är obotligt förgiftade av Frölunda. Jag minns den surrealistisk känslan vid nedsläpp och att jag av någon anledning tyckte det var genant att vara ensam om att bära MIF- tröja. Jag minns även att jag fick jubla många gånger och att Malmö vann matchen ganska enkelt. Det var en tyst bilresa hem. Frölunda låg pyrt till för nedflyttning den säsongen.


Kanske var det årets julklapp 1994 eller 1995? Internet alltså. Med ett 28,8kbps modem och ett internetpaket öppnades möjligheter för oss vanliga att göra oss synliga för omvärlden. Det var på den tiden då internet bestod av hemsidor med brinnande facklor, blinkande texter, besöksräknare, gästböcker och "Under construction"-skyltar. Det kändes väldigt lockande med möjligheten till en egen hemsida och ämnet för mig var ganska självklart. "Rödhökarnas näste", min MIF- sida föddes. Passion och naivitet överskuggade färska nyheter och djuplodade analyser. För mig var det nog möjligheten att vara kreativ och nå ut som lockade mest. Det pågick under ett par år. Någonstans där kom jag i kontakt med Magnus Bengtsson och Peter Edh. Minns jag inte fel var det Peter som startade Percy Nilssons fanclub (?) och jag är än idag stolt medlem nr 002. Percy betalade själv tryckningen av fanclubens medlemskort.

"Rödhökarnas näste" levde fram till min militärtjänstgöring 1998. Därefter hände inte mycket mer. Det hade inget att göra med svalnande känslor.


Vi har nämligen delat många fina och känsloladdade minnen, MIF och jag. Babyhawks- eran som var magisk ligger alltid nära till hands när man skall bli nostalgisk. Den bröt på många sätt klubbens mönster och spår. Ungdomlig frenesi med klubbkänsla sprutande ur öronen. Eller ja, det var ju inte bara de yngsta som gjorde det men de fick ändå bli symbolerna när något MIF länge tyngts av tvingades att överges. Jag fick möjligheten att stå i epicentrum av eran när man mötte AIK i arenan. En underhållande match med mycket hjärta som Malmö gick segrande ur. Jag glömmer aldrig festen i matchbaren. Jag minns att delar av spelartruppen gjorde entré senare på kvällen. Jag fick chans att prata med en sprudlande glad Daniel Casselståhl och en lite mer reserverad Carl Söderberg. Jag fick även chans att klappa Johan "mrmadhawk" Svensson i ryggen.

Skall vi "namedroppa" lite mer så glömmer jag aldrig favoriter och profiler som Bo Svanberg, Ilja Byakin, Kim Staal, Juha Rihiijärvi, Mikael Wahlberg, Robert Burakovsky och Frank Banham. Många nämnda, många glömda (jag skulle vilja nämna Fete, Jade, Hetta, Jensa med fler men då skulle jag gå texten i förväg).

Med facit i hand är det enkelt att vara klok men jag hade ändå tidigt känslan att Sylvegårds intåg som sportchef/VD var något av det bästa som hänt klubben. När det rördes som mest i Stenbeck- soppan stod han i mitten och kändes rimlig, realistisk och förtroendeingivande. Han eldade inte på cirkusen. Hugo Stenbeck behövde INTE jagas till världens ände. Det var starten på något som kändes långsiktigt. Inget klubben i mitt hjärta varit synonymt med. Det tar tid att bygga ett lag och återigen, med facit i hand, är det en otrolig tur att han fick bibehållet förtroende. Trots att det blåste rätt hårt emellanåt. Det är svårt att tillfredsställa en publik som kräver satsning på egna produkter, kontinuitet och hjärta men som samtidigt inte kan visa tålamod när det är motigt. Receptet bygger på ett långkok.

Inför årets säsong kändes det tråkigt att Robin Alvarez lämnade. Ännu en av mina personliga favoriter. Jag klandrar honom inte efter alla dessa år. Laget kändes ändå lovande om än något tunt. I takt med att säsongen tuggade på kom långtidsskadorna och de något oväntade avhoppen. Därmed kom också de förrädiska under-säsongsvärvningarna. Jag blev lite fundersam över värvningarna av Eric Himelfarb, Yanick Lehoux, Christoffer Forsberg och Fabian Brunnström. Skulle lagkemin klara spelaromsättningen? Med tanke på att Joey Tenute försvann var det nog, och återigen med facit i hand, avgörande för utfallet. Inte för att hela värvningskakan var klockren men russinen var det absolut. För att inte tala om värvningen av Niko Hovinen. Från att ha blandat och gett med två målvakter fanns en given etta som hade förtroende och som höll en stabil nivå.

Lite upp och lite ner. Ett tag serieledning med ett par poäng men när det började bränna till fanns det inte där. En tredjeplacering i serien. Att man missade första och andra platsen i grundserien kändes symptomatiskt för klubben. Jag var nog inte heller ensam om att ha givit upp hoppet efter tredje förlusten i slutspelsserien.

Det som hände därefter; När grep Malmö sista halmstrået och tog hela handen senast? Det har pratats mycket om att oket släppte och jag kan inte heller förklara det på något annat sätt. Allt föll på plats. Bit för bit. Sista hemmamatchen är en nutida klassiker. Helt plötsligt fanns det överflöd av matchvinnare och puckarna studsade rätt. Inför sista matchen hade jag en bra känsla, det var helt enkelt vår tur. Det kommer gå vägen. 10 minuter in i sista perioden hämtade jag champagnen som legat på långkylning och när Kapten Hetta satte spiken då sköt jag korken. En förlösande kork jag och många med mig väntat på att få skjuta i si då där 200 år ..

Nu då? Att säga kontinuitet och behålla stommen känns oerhört förutsägbart. Samtidigt är det vad som gäller. Sikta realistiskt. Som SHL-nykomlingar finns inga stora förväntningar och tunga ok. Något som antagligen passar oss utmärkt ..



Nu kör vi!

söndag 5 april 2015

Bildspecial från firandet vid Malmö Arena.

Det blev ett härligt firande utanför Malmö Arena igår. Jag kom inte tillräckligt tidigt för att få en utmärkt plats för fotograferande. Men lyckades hitta några bilder jag gärna vill visa er trots allt. Kanske är det någon som känner igen sig? Hur som helst, en dag vi som var där sent skall glömma.


Besöker du sidan via mobil och inte kan se bildspelet, eller om du bara vill till albumet ändå klickar du här.

fredag 3 april 2015

Storyn om katten och matchtröjan.

Jag är fortfarande matt, tom och lite skeptisk till att det som hände igår verkligen hände. Jag har vant mig vid att säsongen tar slut och man börjar fundera i banorna "nästa säsong, då blir det bra". Att nu försöka smälta att Mif var absolut bäst när det gällde som absolut mest, inte minst med den sista biten fram till slutspelet i färskt minne. Då var man spända och nervösa i vart enda byte kändes det som. Det fanns nerver igår, men de släppte allt eftersom för att när det brann som värst i sista perioden verka helt obefintliga. Jag vill därför berätta storyn om matchtröjan och katten.

Personligen har mina nerver gått upp och ner. I match ett var jag helt lugn och inte nervös överhuvudtaget. Då kändes det som att det skulle bli en uppgift på tok för tuff, ännu en gång med hur det såg ut i Slutspelsserien i färskt minne. Så gick Malmö och vann matchen, i Leksand. Om någon hade sagt att Malmö ens skulle spela den där matchen bara fem dagar innan, hade jag inte trott att det ens fanns en chans. Förvandlingen från knäckt lag till ett som kan pressa lag 11 från SHL var enorm och nästan orealistisk. Därför känns det fortfarande lite overkligt för mig.

Efter att Malmö vann den där första matchen, ökade min nervositet. I och med segern och att man faktiskt var det bättre laget förstod jag att det inte bara skulle bli ett "bra slut på säsongen och en lite upprättelse". Malmö hade visat med stor tydlighet att det med stor sannolikhet skulle bli en jämn och tight serie. Inför Malmös sista hemmamatch, då laget för första gången hade kniven mot strupen i serien, bestämde jag mig för att rota fram en gammal matchtröja. Jag vet inte varför, mest för att jag ville vara rödklädd tror jag. Hur som helst vet ni nu att matchen blev en galen uppvisning av Malmö, en match jag för alltid kommer minnas. Lätt en av lagets bästa matcher för säsongen i varje fall och med en GRYM stämning på läktaren.

När det nu väntade en sjunde och avgörande match, började jag falla in i en massa vidskepelser som jag nog inte gjort sedan 90-talet vad jag kan minnas. Jag skulle göra saker i samma ordning jag gjort under dagen innan match 6, ja ni förstår hur dumt det måste ha verkat utifrån. När jag kom hem sent på kvällen efter matchen tog jag av mig matchtröjan och den hamnade på golvet. Sambon och jag har en katt, Doris, som ALLTID lägger sig på saker man placerar på golvet. Mycket riktigt kommer hon och lägger sig på tröjan. Jag sätter mig och går igenom bilder från matchen (min bildspecial här) och börjar skriva lite. När jag sitter där tänker jag på att Doris är svart/gul-ish, som Skellefteå. Vilket är Sveriges bästa lag, som spelar ganska likt Malmö. Någonstans där insåg jag att Doris måste ha den som "säng" konstant fram till avgörandet för att ge kraft. Ni förstår själva hur dumt detta är, känner mig som en idiot när jag tänker på det.

Hon hade inget emot det alls och när det så var dags för match igår, drog jag på mig tröjan som nu (i mitt huvud) var fylld av Skellefteåkraft (om ni ursäktar). Tror ni jag blev mindre vidskeplig när Leksand brände helt öppna lägen som mest i tredje perioden? När det inte ens spelade någon roll att Eric Himelfarb bjöd på en utvisning innan slutet eller att Jens Olsson assisterade Leksand till 2-3. Den där tröjan, den är från och med nu helig. Ja, jag vet. Det låter och är så klart helt sjukt. Men där har ni den, storyn om matchtröjan och katten. Så, nu har jag bjudit på mig själv så att det räcker och blir över. Nu kan ni återgå till firandet och avnjuta resten denna fantastiska långfredag.

Doris och den "magiska tröjan".
---

OBS! Glöm inte att laget kommer firas imorgon 4/4 utanför Malmö Arena, 13:00 är tiden.

torsdag 2 april 2015

ÅTTA ÅRS VÄNTAN ÄR ÖVER!

Leksands IF vs IF Malmö Redhawks 2-4
SHL-kval 7:7 (Malmö kvalificerade för SHL 2015/2016)

Jag var ganska säker på att Leksandsspelarna skulle vara bra mycket mer nervösa än Malmöspelarna när matchen inleddes, men jag hade helt fel. Malmö uppträdde synnerligen nervöst och en del spelare hade svårt att ens ta emot en lätt passning. Leksand fick därigenom diktera villkoren helt och hållet på isen inledningsvis. Malmö kom bara upp i små korta och intetsägande besök i offensiv zon. På vissa håll såg det rent skräckslaget ut på något vis, märkligt så man ju faktiskt inte hade något alls att förlora. Hur det än var så lyckades Malmö kämpa, verkligen kämpa sig in i matchen. Det var sällan snyggt, inte speciellt effektivt heller men man fick i varje fall ordning på sig själva. Efter 6:16 åker unge Johan Ivarsson ut för en fasthållning, om så var fallet hade Leksand spelat boxplay hela tredje perioden i Malmö senast men det är domaren som bestämmer. Malmö överlever boxplay men Leksand har några saftiga lägen. Det är lite mer öppet därefter men efter knappt tretton minuter spelar Jens Olsson alldeles för smått i egen zon och Johan Björk som är precis bakom blir bestulen på pucken av Johan Ryno som hittar en framforsande Finlandsfärja vid namn Jonas Frögren som bombar in 1-0, arenan går bananas. Detta kändes rimligt, väntat och helt rättvist sett till matchbilden. Desperationen ökade något i Malmö efter målet men Ivarsson skulle ännu en gång ha domsluten mot sig. Han försöker bryta ett friläge bakifrån och lyckas med det, men ojuste tydligen och Leksand tilldöms straff. Den läggs av Mattias Guter och är tack och lov riktigt dålig, blev busenkelt för Niko Hovinen att stoppa pucken längs isen vilket var bra då straffen var "aningen" tveksam. Malmö trampar på och minuten senare hinner inte skeppet Frögren med och får åka i hamn i två minuter. Här blir det mer domarjobbande. Nils Andersson bombar in 1-1 från blå, men målet döms bort efter telefonerande. Tydligen hade Mathias Tjärnqvist stört Oscar Alsenfelt. Men Nisse hade inga planer på att bli fråntagen ett mål, så just när skeppet puttrade ut på isen igen bombade han in 1-1 ändå. Visst skulle det ringas igen men denna gång gick det inte att få bort målet. Perfekt med mål när det bara återstod 14 sekunder av perioden, viktigt. Men, Leksands period och Malmö var tvungna att komma upp en del i andra perioden.

Malmlö kommer kanske inte upp så mycket, men Leksand kommer inte alls upp i samma nivå som i första perioden. Malmö kan därför komma upp i ett antal längre anfall och sätta press vilket Leksand som vi lärt oss vid detta laget inte alls trivs med. Samtidigt uppträder Malmö mycket stabilare och mer resolut i defensiv zon, något som jämnar ut matchbilden betydligt. När Malmö är uppe i ett anfall efter knappt sju minuter kommer 2-1 för Malmö. Björk skickar in pucken och på returen slår Jens Henrik Tönjum in pucken under Alsenfelts benskydd. Bara sekunderna innan hade Leksand haft en puck längs med mållinjen på andra hållet, fortsatt mycket små marginaler. Malmö trycker dock på betydligt hårdare samtidigt som Leksand helt klart känns oroliga. Så när 3-1 kommer för Malmö är det fullt logiskt och vid tidpunkten om inte helt så åtminstone rättvist. Det är Björn Svensson som drar upp den i krysset i ett flygande anfall. Här känns Leksand i det närmaste paralyserade, precis som publiken. Man får inte till någonting av värde, Malmö spelar stort och stabilt. Men så var det ju som bekant det här med Olsson. I en situation helt utan press där han ska spela upp pucken lyckas han med konststycket att passa rakt till Tomi Sallinen som givetvis busenkelt kan hänga 2-3. Katastrofalt av Olsson som därmed låg bakom båda målen för hemmalaget dittills i matchen. Självfallet vaknar Leksand igen efter bjudningen och har flera ruskiga lägen för kvittering. Malmö rider dock ut stormen och tar sig till pausvila. Fler bjudningar var inte att rekommendera från Malmös sida om vi säger så. Malmös period annars och borde vunnits med 2-0.

Tredje perioden blev för mig ett enda långt lidande, för det blev VÄLDIGT mycket Leksand samtidigt som Malmö slet som ardennerhästar över isen. Men målchanserna Leksand skrapade fram var sjuka stundtals. Hovinen och hans backar slet som djur och hade en del tur också. Inga mål kom, Malmö hade några chanser men de var lätträknade och man fick aldrig till något tryck utan blev av med pucken per omgående. Tiden gick och känslan var mer och mer att det kanske skulle gå ändå. Så, med två minuter och tjugoen sekunder händer det som inte får hända. Eric Himelfarb drar pucken över sargen från egen zon och två minuter. Dessbättre är nerverna på plats i Leksand nu också och det tar tid innan de får till något powerplay. Vad det lider drar de målvakten också och spelar sex mot fyra och sen sex mot fem. Men på något sätt går inte pucken in, Olsson revanscherar sig genom att täcka ett skott på väg in. Sen händer det, Malmö kan få tag på pucken och Henrik Hetta gör sitt första mål i direktkvalet vid absolut bästa tid. Klockan stod på 59:50 och det var givetvis över. Det spelades inte mer heller, utan man lät klockan gå ut och JUBLET bryter ut.

Åtta år och en dag, så lång tid tog det för Malmö att komma tillbaka till finrummet och ÄNTLIGEN får man vinna när det betyder som mest i Leksand. Jag har egentligen inte mycket mer att säga just nu, det får komma vad det lider. Just nu är jag bara så lycklig, all tid som gått. Det rinner tårar, vilken lättnad och vilken glädje. Nu vill jag bara smälta detta och njuta. Ja, förresten. Stort grattis till IK Pantern också som tog klivet upp i HockeyAllsvenskan. Vilken kväll för Malmöhockeyn! Tack alla ni som varit med mig och läst hela säsongen. VI KLARADE DET, TROTS ALLT!

ÄNTLIGEN

onsdag 1 april 2015

Avgörandets stund är här, upp eller kvar för Malmö?

Ja, mina vänner. Detta blir min sista text inför en match innevarande säsong. Det känns lite vemodigt att det måste ta slut när det är som allra roligast. Men slut kommer det ta och det blir himmel eller helvete. Lite väl drastiskt kanske, det blir mer sanningsenligt himmel eller som vanligt och Hockeyallsvenskan är faktiskt en riktigt rolig liga att följa så det är inte det. Man får se mycket kommande talanger och stjärnor födas. Man får även se rutinerade hemvändare som vill hjälpa sitt lag till framgång. Så Hockeyallsvenskan är inte alls något dåligt alternativ, men det är ju det där med att bli bäst i landet. Det hägrar och är något man som supporter vill uppleva igen. Att vinna Hockeyallsvenskan är kul men mer på ett avslappnat och på inget sätt euforiskt sätt. Att kunna slåss om SM-guld och ännu hellre lyckas med det är, ja jag har ärligt talat glömt hur det känns.

Men, att ta steget upp i SHL är så nära känslan av ett mästerskap man kan komma på Malmös nivå. En nivå man nu befunnit sig på konstant i åtta år, så även de äldsta rävarna (som jag) tycker nog inte längre att Malmö är ett SHL-lag som råkat hamna på fel nivå. Malmö ÄR ett hockeyallsvenskt lag, varken mer eller mindre. Malmö har CHANS att bli ett SHL-lag imorgon men man är det inte, långt ifrån. Jag har sagt det förr, jag har inte följt SHL alls under säsongen. Jo, jag har tittat i tabellen då och då men inga matcher har intresserat mig överhuvudtaget. När Malmö var som allra bäst i serien just innan nyår, då kändes det som att man skulle kunna konkurrera i SHL med det man har. Efter att nu ha sett ett antal matcher från finalspelet, kan jag bara kallt konstatera att OM man tar steget upp. Då kommer det krävas ett rejält jobb för att bygga ett lag som inte blir en slagpåse. Den upplaga av Malmö som just nu har chansen att ta sig upp, hade tveklöst varit i Leksands eller Modos skridskor nu om man spelat i SHL.

Därmed inte sagt att Malmö är ett dåligt lag. Malmö är ett bra lag, bara inte bra nog för den nivån. Uppskattningsvis måste man byta ut omkring halva laget vid ett avancemang. Å andra sidan kommer antagligen en lika stor del av truppen bytas ut om man inte kan välta Leksand imorgon. Då blir det tvärt om, den bättre hälften drar och det kommer också då krävas ett rejält jobb för att ersätta vad som försvinner. Oavsett utgången imorgon, blir det spännande att följa lagbygget. Allt handlar om fingertoppskänsla och att värva rätt personligheter. Tänk ändå, om mindre än två dygn är silly season igång igen.

Men först en match som sagt. Säsongens viktigaste, igen. Det har bara varit sådana matcher ett längre tag för Malmö så laget reflekterar väl inte ens över det längre. Så många gånger man haft kniven mot strupen nu och ändå kommit ut med huvudet ovanför vattenytan är nästan galet. Det är nog Malmös stora fördel i matchen, bortsett från att man faktiskt kan rubba Leksand och det rejält. Kan Malmö hålla uppe tempot i matchen och bara köra känns det som att chanserna är riktigt goda. Skulle det dessutom vara så att Leksand drabbas av stora nervdallret som för första gången spelar med kniven mot sin strupe på allvar, är ännu mer vunnet. Leksand är fortsatt det något skickligare laget om man slår ut det, men man är också väldigt känsliga för hög press och lider därför svårt i egen zon när Malmö spelar med just hög press och fart. Annars finns det inte mycket att säga, det är sjunde matchen lagen emellan och det finns inga hemligheter längre. Inget lag har visat att man är betydligt bättre än det andra, så det gäller att jobba hela vägen in i kaklet som det så fint heter.

Statistiken berättar att Malmö gör lite fler mål än Leksand. Att Leksand är lite bättre i powerplay och boxplay. Niko Hovinen är lite bättre än Oscar Alsenfelt. Malmö har spridit ut sitt målskytte på tio olika spelare, Leksand har bara haft fem målskyttar. Det är alltså statistiskt sett det. Det betyder kanske eller kanske inte någonting imorgon. Det vet vi först efter att matchen spelats klart. Oddsen är i Leksandsfavör, men inte lika tydligt som vid föregående hemmamatcher. Är det någon mer än jag som börjar känna hur rysligt spännande detta ska bli? Det finns fortfarande möjlighet att åka med till Leksand om ni vill. Läs mer om det här. Vi håller alla våra tummar för att det denna gången är Malmös tur uppe i Leksand. Vi hoppas på att det blir scener som denna efter matchen, oj vad det hade varit skönt och oj vad vi har väntat länge på det. Så j*vla länge!
Oj vad jag hoppas att Jadeland och co är lika glada imorgon kväll.
Odds från Unibet
Leksands IF - IF Malmö Redhawks

1: 2.17    X: 3.80    2: 2.85
Real Time Analytics