---
Jag vill minnas att det började 1992. Malmö IF hade vunnit sitt första SM- guld och jag var 13 år gammal. En kompis i klassen, vars morbror bodde i Malmö, var väldigt övertygande om vilket lag man skulle hålla på. Det var av någon anledning väldigt viktigt att hålla på ett lag i min skola. Han översköljde mig med MIF-souvenirer. Flaggor, en tröja, en halsduk och ett kassettband där en finsk gubbe pratade om "äckligt disciplinerat" spel. Just den biten förstod jag inte riktigt. Några dagar senare höll min kompis på Djurgården istället. Man kunde ju helt ogenerat göra så i den åldern. Då, liksom många år som skulle följa, så stod jag som ensam MIF:are. Jag sviktade aldrig i min tro. Inte för att jag är en person med extrem karaktär utan för att jag redan då gillade känslan av att det var vi mot världen. "Kööööööööpelag!!!". Det är väl bara att konstatera att vi helt enkelt var före vår tid.
Några år senare hade mitt intresse för ishockey
intensifierats. Jag hade varit och tittat på mina första matcher "live".
Den absolut första var i Scandinavium med min far och bror som är obotligt
förgiftade av Frölunda. Jag minns den surrealistisk känslan vid nedsläpp och
att jag av någon anledning tyckte det var genant att vara ensam om att bära
MIF- tröja. Jag minns även att jag fick jubla många gånger och att Malmö vann
matchen ganska enkelt. Det var en tyst bilresa hem. Frölunda låg pyrt till för
nedflyttning den säsongen.
Kanske var det årets julklapp 1994 eller 1995? Internet
alltså. Med ett 28,8kbps modem och ett internetpaket öppnades möjligheter för
oss vanliga att göra oss synliga för omvärlden. Det var på den tiden då
internet bestod av hemsidor med brinnande facklor, blinkande texter,
besöksräknare, gästböcker och "Under construction"-skyltar. Det
kändes väldigt lockande med möjligheten till en egen hemsida och ämnet för mig
var ganska självklart. "Rödhökarnas näste", min MIF- sida föddes.
Passion och naivitet överskuggade färska nyheter och djuplodade analyser. För
mig var det nog möjligheten att vara kreativ och nå ut som lockade mest. Det
pågick under ett par år. Någonstans där kom jag i kontakt med Magnus Bengtsson
och Peter Edh. Minns jag inte fel var det Peter som startade Percy Nilssons
fanclub (?) och jag är än idag stolt medlem nr 002. Percy betalade själv
tryckningen av fanclubens medlemskort.
"Rödhökarnas näste" levde fram till min
militärtjänstgöring 1998. Därefter hände inte mycket mer. Det hade inget att
göra med svalnande känslor.
Vi har nämligen delat många fina och känsloladdade minnen,
MIF och jag. Babyhawks- eran som var magisk ligger alltid nära till hands när
man skall bli nostalgisk. Den bröt på många sätt klubbens mönster och spår.
Ungdomlig frenesi med klubbkänsla sprutande ur öronen. Eller ja, det var ju
inte bara de yngsta som gjorde det men de fick ändå bli symbolerna när något
MIF länge tyngts av tvingades att överges. Jag fick möjligheten att stå i
epicentrum av eran när man mötte AIK i arenan. En underhållande match med
mycket hjärta som Malmö gick segrande ur. Jag glömmer aldrig festen i
matchbaren. Jag minns att delar av spelartruppen gjorde entré senare på
kvällen. Jag fick chans att prata med en sprudlande glad Daniel Casselståhl och en
lite mer reserverad Carl Söderberg. Jag fick även chans att klappa Johan "mrmadhawk"
Svensson i ryggen.
Skall vi "namedroppa" lite mer så glömmer jag
aldrig favoriter och profiler som Bo Svanberg, Ilja Byakin, Kim Staal, Juha
Rihiijärvi, Mikael Wahlberg, Robert Burakovsky och Frank Banham. Många nämnda,
många glömda (jag skulle vilja nämna Fete, Jade, Hetta, Jensa med fler men då skulle
jag gå texten i förväg).
Med facit i hand är det enkelt att vara klok men jag hade
ändå tidigt känslan att Sylvegårds intåg som sportchef/VD var något av det
bästa som hänt klubben. När det rördes som mest i Stenbeck- soppan stod han i
mitten och kändes rimlig, realistisk och förtroendeingivande. Han eldade inte
på cirkusen. Hugo Stenbeck behövde INTE jagas till världens ände. Det var
starten på något som kändes långsiktigt. Inget klubben i mitt hjärta varit
synonymt med. Det tar tid att bygga ett lag och återigen, med facit i hand, är
det en otrolig tur att han fick bibehållet förtroende. Trots att det blåste
rätt hårt emellanåt. Det är svårt att tillfredsställa en publik som kräver
satsning på egna produkter, kontinuitet och hjärta men som samtidigt inte kan
visa tålamod när det är motigt. Receptet bygger på ett långkok.
Inför årets säsong kändes det tråkigt att Robin Alvarez
lämnade. Ännu en av mina personliga favoriter. Jag klandrar honom inte efter
alla dessa år. Laget kändes ändå lovande om än något tunt. I takt med att
säsongen tuggade på kom långtidsskadorna och de något oväntade avhoppen. Därmed
kom också de förrädiska under-säsongsvärvningarna. Jag blev lite fundersam över
värvningarna av Eric Himelfarb, Yanick Lehoux, Christoffer Forsberg och Fabian Brunnström. Skulle lagkemin
klara spelaromsättningen? Med tanke på att Joey Tenute försvann var det nog, och
återigen med facit i hand, avgörande för utfallet. Inte för att hela värvningskakan
var klockren men russinen var det absolut. För att inte tala om värvningen av Niko Hovinen. Från att ha blandat och gett med två målvakter fanns en given etta som
hade förtroende och som höll en stabil nivå.
Lite upp och lite ner. Ett tag serieledning med ett par
poäng men när det började bränna till fanns det inte där. En tredjeplacering i
serien. Att man missade första och andra platsen i grundserien kändes
symptomatiskt för klubben. Jag var nog inte heller ensam om att ha givit upp
hoppet efter tredje förlusten i slutspelsserien.
Det som hände därefter; När grep Malmö sista halmstrået och
tog hela handen senast? Det har pratats mycket om att oket släppte och jag kan
inte heller förklara det på något annat sätt. Allt föll på plats. Bit för bit.
Sista hemmamatchen är en nutida klassiker. Helt plötsligt fanns det överflöd av
matchvinnare och puckarna studsade rätt. Inför sista matchen hade jag en bra
känsla, det var helt enkelt vår tur. Det kommer gå vägen. 10 minuter in i sista
perioden hämtade jag champagnen som legat på långkylning och när Kapten Hetta
satte spiken då sköt jag korken. En förlösande kork jag och många med mig
väntat på att få skjuta i si då där 200 år ..
Nu då? Att säga kontinuitet och behålla stommen känns
oerhört förutsägbart. Samtidigt är det vad som gäller. Sikta realistiskt. Som
SHL-nykomlingar finns inga stora förväntningar och tunga ok. Något som
antagligen passar oss utmärkt ..
Nu kör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar