måndag 6 april 2015

Gästkrönika signerad Alexander Jiteg.

Som en del av er trogna läsare minns hade jag en inofficiell Mif-sida på nätet från mitten av 90-talet och in en bit på 2000-talet. Vi var flera stycken som hade sådana sidor och naturligtvis delade vi med oss av länkar till varandra och samtalade mycket via forum, ICQ och liknande kanaler man ägnade sig åt på den tiden. Alla dessa sidor är nu döda sedan länge. Men några av dessa "gamla" eldsjälar har varit vänliga nog att skriva en liten gästkrönika här på Hawkeye, nu när Mif är himma igen. Först ut är Alexander Jiteg, en gång ägare av "Rödhökarnas näste". Ordet är ditt Alexander:

---

Jag vill minnas att det började 1992. Malmö IF hade vunnit sitt första SM- guld och jag var 13 år gammal. En kompis i klassen, vars morbror bodde i Malmö, var väldigt övertygande om vilket lag man skulle hålla på. Det var av någon anledning väldigt viktigt att hålla på ett lag i min skola. Han översköljde mig med MIF-souvenirer. Flaggor, en tröja, en halsduk och ett kassettband där en finsk gubbe pratade om "äckligt disciplinerat" spel. Just den biten förstod jag inte riktigt. Några dagar senare höll min kompis på Djurgården istället. Man kunde ju helt ogenerat göra så i den åldern. Då, liksom många år som skulle följa, så stod jag som ensam MIF:are. Jag sviktade aldrig i min tro. Inte för att jag är en person med extrem karaktär utan för att jag redan då gillade känslan av att det var vi mot världen. "Kööööööööpelag!!!". Det är väl bara att konstatera att vi helt enkelt var före vår tid.

Några år senare hade mitt intresse för ishockey intensifierats. Jag hade varit och tittat på mina första matcher "live". Den absolut första var i Scandinavium med min far och bror som är obotligt förgiftade av Frölunda. Jag minns den surrealistisk känslan vid nedsläpp och att jag av någon anledning tyckte det var genant att vara ensam om att bära MIF- tröja. Jag minns även att jag fick jubla många gånger och att Malmö vann matchen ganska enkelt. Det var en tyst bilresa hem. Frölunda låg pyrt till för nedflyttning den säsongen.


Kanske var det årets julklapp 1994 eller 1995? Internet alltså. Med ett 28,8kbps modem och ett internetpaket öppnades möjligheter för oss vanliga att göra oss synliga för omvärlden. Det var på den tiden då internet bestod av hemsidor med brinnande facklor, blinkande texter, besöksräknare, gästböcker och "Under construction"-skyltar. Det kändes väldigt lockande med möjligheten till en egen hemsida och ämnet för mig var ganska självklart. "Rödhökarnas näste", min MIF- sida föddes. Passion och naivitet överskuggade färska nyheter och djuplodade analyser. För mig var det nog möjligheten att vara kreativ och nå ut som lockade mest. Det pågick under ett par år. Någonstans där kom jag i kontakt med Magnus Bengtsson och Peter Edh. Minns jag inte fel var det Peter som startade Percy Nilssons fanclub (?) och jag är än idag stolt medlem nr 002. Percy betalade själv tryckningen av fanclubens medlemskort.

"Rödhökarnas näste" levde fram till min militärtjänstgöring 1998. Därefter hände inte mycket mer. Det hade inget att göra med svalnande känslor.


Vi har nämligen delat många fina och känsloladdade minnen, MIF och jag. Babyhawks- eran som var magisk ligger alltid nära till hands när man skall bli nostalgisk. Den bröt på många sätt klubbens mönster och spår. Ungdomlig frenesi med klubbkänsla sprutande ur öronen. Eller ja, det var ju inte bara de yngsta som gjorde det men de fick ändå bli symbolerna när något MIF länge tyngts av tvingades att överges. Jag fick möjligheten att stå i epicentrum av eran när man mötte AIK i arenan. En underhållande match med mycket hjärta som Malmö gick segrande ur. Jag glömmer aldrig festen i matchbaren. Jag minns att delar av spelartruppen gjorde entré senare på kvällen. Jag fick chans att prata med en sprudlande glad Daniel Casselståhl och en lite mer reserverad Carl Söderberg. Jag fick även chans att klappa Johan "mrmadhawk" Svensson i ryggen.

Skall vi "namedroppa" lite mer så glömmer jag aldrig favoriter och profiler som Bo Svanberg, Ilja Byakin, Kim Staal, Juha Rihiijärvi, Mikael Wahlberg, Robert Burakovsky och Frank Banham. Många nämnda, många glömda (jag skulle vilja nämna Fete, Jade, Hetta, Jensa med fler men då skulle jag gå texten i förväg).

Med facit i hand är det enkelt att vara klok men jag hade ändå tidigt känslan att Sylvegårds intåg som sportchef/VD var något av det bästa som hänt klubben. När det rördes som mest i Stenbeck- soppan stod han i mitten och kändes rimlig, realistisk och förtroendeingivande. Han eldade inte på cirkusen. Hugo Stenbeck behövde INTE jagas till världens ände. Det var starten på något som kändes långsiktigt. Inget klubben i mitt hjärta varit synonymt med. Det tar tid att bygga ett lag och återigen, med facit i hand, är det en otrolig tur att han fick bibehållet förtroende. Trots att det blåste rätt hårt emellanåt. Det är svårt att tillfredsställa en publik som kräver satsning på egna produkter, kontinuitet och hjärta men som samtidigt inte kan visa tålamod när det är motigt. Receptet bygger på ett långkok.

Inför årets säsong kändes det tråkigt att Robin Alvarez lämnade. Ännu en av mina personliga favoriter. Jag klandrar honom inte efter alla dessa år. Laget kändes ändå lovande om än något tunt. I takt med att säsongen tuggade på kom långtidsskadorna och de något oväntade avhoppen. Därmed kom också de förrädiska under-säsongsvärvningarna. Jag blev lite fundersam över värvningarna av Eric Himelfarb, Yanick Lehoux, Christoffer Forsberg och Fabian Brunnström. Skulle lagkemin klara spelaromsättningen? Med tanke på att Joey Tenute försvann var det nog, och återigen med facit i hand, avgörande för utfallet. Inte för att hela värvningskakan var klockren men russinen var det absolut. För att inte tala om värvningen av Niko Hovinen. Från att ha blandat och gett med två målvakter fanns en given etta som hade förtroende och som höll en stabil nivå.

Lite upp och lite ner. Ett tag serieledning med ett par poäng men när det började bränna till fanns det inte där. En tredjeplacering i serien. Att man missade första och andra platsen i grundserien kändes symptomatiskt för klubben. Jag var nog inte heller ensam om att ha givit upp hoppet efter tredje förlusten i slutspelsserien.

Det som hände därefter; När grep Malmö sista halmstrået och tog hela handen senast? Det har pratats mycket om att oket släppte och jag kan inte heller förklara det på något annat sätt. Allt föll på plats. Bit för bit. Sista hemmamatchen är en nutida klassiker. Helt plötsligt fanns det överflöd av matchvinnare och puckarna studsade rätt. Inför sista matchen hade jag en bra känsla, det var helt enkelt vår tur. Det kommer gå vägen. 10 minuter in i sista perioden hämtade jag champagnen som legat på långkylning och när Kapten Hetta satte spiken då sköt jag korken. En förlösande kork jag och många med mig väntat på att få skjuta i si då där 200 år ..

Nu då? Att säga kontinuitet och behålla stommen känns oerhört förutsägbart. Samtidigt är det vad som gäller. Sikta realistiskt. Som SHL-nykomlingar finns inga stora förväntningar och tunga ok. Något som antagligen passar oss utmärkt ..



Nu kör vi!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Real Time Analytics