Gästkrönika signerad Daniel Leth.

Dags för nästa gästkrönika på Hawkeye med anledning av SHL-avancemanget. Ännu en gång en av alla dessa eldsjälar jag lärde känna via Internet kring mitten av 90-talet när jag hade min första nätnärvaro med Mif-tema. Daniel Leth, ett inventarium från ståplatsläktaren i Malmö. En som varit med sedan tidigt 90-tal. Ordet är ditt Daniel:

---

För att göra en kort historia väldigt lång och möjligtvis komplicerad så startade det någon gång på mellanstadiet skulle jag gissa, mitt intresse för ishockey då alltså. Då handlade det inte om det för den breda publiken hyfsat okända Malmö IF utan snarare Tre Kronor. Jag minns att det lektes hockeymatcher på egen hand hemma i trädgården med innebandyklubba o nät. Även statistik fördes och namnen som alla märkligt nog då gestaltades av yours truly var tagna direkt från tidningarnas referat från Ishockey-VM. Minns jag rätt så fanns det namn som Bengt-Åke, Loob, Rundqvist m.fl.

Näe någon Färjestadare var jag inte och skulle heller aldrig bli, troligtvis hade jag väldigt lite hum om vem spelarna egentligen var, jag behövde bara ett par namn o dessa lirade ju hockey iallafall. Hursomhaver var enmansmatcherna där himma alltid jäkligt tuffa, motståndarna var alltid några jäkla svin som fällde o hakade mig stup i kvarten och domarna, ja dom var nog köpta. Oavsett så slutade det hela oftast med vinst, märkligt vore det väl annars, vem vill vara en förlorare liksom? Men det var såklart inte bara egenlek som fixade intresset, på den tiden var Ishockey‐VM faktiskt lite av en höjdpunkt för många vuxna o det smittade givetvis av sig till barnen. Klart man ville se hockey‐VM när man väl fick chansen. Låt vara att det bara skedde en gång om året, såhär i efterhand kändes det nästan som om det spelades VM jämt.

Vi hoppar fram en bit o hamnar vid tiden då Malmö IF plötsligt dök upp 'på riktigt' med Percys storsatsning. Då 1988 var jag tolv år och vuxna runtomkring som förvisso kunde se VM men inte mer än så. Det fanns ingen större dragningskraft som egentligen borde flyttat mig närmre ishockeyn. Av någon anledning blev ändå laget något magiskt. För trots att jag drogs med på fotbollsmatcher med MFF o det skulle kollas på tipsextra varje lördag med engelsk fotboll så fastnade jag aldrig riktigt för den sporten. Fick jag däremot syn på MIF‐loggan eller fann nått gammalt matchprogram ligga skräpandes någonstans så dök den upp, wow‐känslan. Och det ska erkännas, dom där tipsextramatcherna...jag slutade tvärt när jag med lite eftertanke kom fram till att jag faktiskt somnade där i soffan varje gång!

Det gick något år, Radio Malmöhus sändningar från MIFs matcher blev ett måste och samtliga resultat klipptes ur från tidningarna och sparades. Fortfarande hade jag dock aldrig sett en match live så att säga och med ingen runtomkring som var lika intresserad så slutade det en dag med att jag helt sonika åkte till Malmö Isstadion själv och köpte en biljett. Det var den 10 oktober 1991, jag var femton år, Malmö IF mötte och vann över Västerås IK med 3‐1 och sen dess har jag varit fast...

Jag såg resten av matcherna den säsongen och därefter blev det säsongskort som gällde. För den som kan sin historia så var denna första också en hyfsat speciell säsong. Malmö IF vann sitt första SM-guld och ja, på något vänster lyckades jag få tag på biljetter till samtliga matcher inklusive SM-finalerna, en hyfsad bedrift då intresset för dessa minst sagt var högt. Och ja, självklart var jag även ute och sprang runt på isen när det första guldet var himma!

De följande åren vann MIF ännu ett guld, ännu en runda på isen fick man ta och så vann man ju ett EM-guld, där var jag förstås aldrig på plats i Düsseldorf utan fick följa den där episka stillbilden på tv-sporten som torrt konstaterade att laget vunnit. Ja, det fanns alltså ingenting att följa då inget tv-bolag ville visa matchen direkt. Även om de svenska året innan funnit det extremt nödvändigt då Djurgården råkat spela i samma final... Vill dock minnas att Eurosport i efterhand gick ut o kablade ut matchen lite nerklippt så att man åtminstone fick sett även den (Jodå Daniel har rätt, red.anm). Kan det sedan ha varit ett år eller två efter jag själv var fysiskt på plats i Düsseldorf när det återigen vankades Europacupslutspel? Spelar egentligen ingen roll, MIF vann inte, Dynamo Moskva tog istället hem det hela, väldigt mycket med domarnas hjälp om man frågade oss på plats. Men, men. Man kan åtminstone sammanfatta det hela med att mitt Miffande inledes i en era när laget kändes nästintill oövervinneligt. Så här i efterhand så var det kanske inte helt lyckat. Missförstå mig rätt, att inleda med SM-guld och få se i stort sett allt det viktigaste i föreningens historia är fantastiskt. Men, det hjälpte ju inte direkt inför det som komma skulle. Den nästan ofrånkomliga nergången.

Det behövs väl ingen längre utläggning om vad som hände och varför det gick som det gick, det bidde inte lika bra, det tror jag alla har koll på... Skattepengar, dokusåpa, sparkade tränare, allmän cirkus, minskad publik, hockeyallsvenskan, underpresterande lag, Nyman, nära konkurs m.m. Lägg därtill totalt okända lag som inte ens fanns på världskartan som plötsligt inte bara var ikapp utan även sprungit förbi oss. Linköping, Växjö, Örebro, vem fan är dom liksom?! Läge att skaffa en ny hobby? Det hade ju varit den lätta utvägen. Men det hade också varit den lösningen som man i övriga Sverige suttit och förväntat sig ända sedan MIF inledde sin storsatsning. Domedagsprofetiorna har alltid varit starka kring föreningen och visst har det funnits tider när supporterantalet på matcherna legat på rätt skrämmande låga nivåer.

Avsaknad av hockeykultur är ett favorituttryck från många håll och kanter. Men om man säger såhär: Ta ett lag som Malmö IF, låt dina supportrar gå igenom allt som detta lag bjudit de sina på från början av nittiotalet. Har du fortfarande några supportrar kvar vid dags dato? Vad fan ska du då med hockeykultur till?!

Säsongernas säsong.

När SHL-kostymerna till slut kom fram till att högsta serien skulle utökas med två lag och därefter stängas för all framtid. Näe, riktigt så är det ju inte men dom flesta hade nog den känslan när den här säsongen startade. Ångest. Jag vidhåller att det ordet sammanfattar hela säsongen för alla lag i hockeyallsvenskan som känner att dom inte helt hör hemma i denna serie. Vi var millimeter från att ha slutat där igen, med ett misslyckande och med ännu ett "rookielag" eller kanske t.o.m. två som joggat förbi. Istället halkade vi på ett bananskal...sägs det.

Tja, det halkades flera gånger, på alla möjliga håll och kanter. Hockeyallsvenskan anno 2014/2015 var länge så löjligt jämn att skillnaden mellan att kvala upp eller kvala ner bara var några få poäng. Det skiljde förvisso något mer i slutänden men… Nu såhär i efterhand finns det fortfarande röster som inte är helt nöjda med planeternas förhållande i världsalltet.

‐"MIF fick hjälp av andra lag"

‐"MIF fick hjälp av domaren. Vi skulle haft deras plats om inte domaren dömt bort ett av våra mål"

Kan såklart kontras med det kontroversiella 'stolpskottet/nej tiden var nog istället jätte ute' målet nånstans där vid gränsen till Halland som kunde tagit MIF direkt till den allsvenska finalen. Som sagt, millimeter...

Vi hamnade hur som haver i en avgörande episk batalj mot Leksand. De ångestdämpande pillren slängdes ut till förmån för dylika mot svagt hjärta. Jag tror inte någon kan klaga på underhållningen i denna matchserie men innan Henrik Hetta satte dit det där avgörande målet i tom kasse, match sju uppe i Leksand... Den som säger att han/hon inte var nervös, ljuger antingen eller så håller denne egentligen på nått helt annat lag! Malmö klarade det! Tillbaka i elitserien eller SHL som man numera säger. Går det o fatta? Jag vet inte, efter en säsong där vi var både döda och begravda så är det inte helt enkelt att ta in. Känslan är lite speciell. Vi har legat i hockeyallsvenskan de senaste åtta åren, det är ett faktum. För mig personligen har jag dock fortfarande sett MIF lira mer Elitseriehockey än Allsvensk sådan. Att gå upp är kanske inte helt Jesus återkomst till jorden trots allt men Eric Himelfarb sammanfattar det hela rätt bra med orden: 

‐Vi har vunnit det största vi kunde vinna denna säsong! Så är det.

Hade MIF överlevt ännu ett år i allsvenskan? Antagligen, på nått vänster hade vi säkert gjort det men det är såklart en tynande tillvaro. I längden hade inte föreningen kunnat kombinera allsvenskt spel med Malmö Arena t.ex. Nu slipper vi, om än kanske tillfälligt (vem vet?) tänka på allt sådant där. Och bara en sådan sak som att några av de bästa lirarna faktiskt vill stanna kvar och inte gå vidare till nått annat svenskt lag. DET är en rätt skön känsla. Och sen finns det såklart också de där lite mindre vardagliga händelserna. Som den dagen efter uppgången:

I en paus mellan matcherna i Dam‐VM gick jag in i en livsmedelsaffär med MIF‐matchtröjan på. Då hör jag plötsligt en pappa säga till sin son:
‐Titta, där går en med vinnartröjan!
Detta skedde alltså i Malmö. Senast jag hört någonting liknande i denna stan måste ha varit runt 1994 nån gång... Bara en reflektion om hur tillvaron är för en hockeysupporter i Malmö.

Vad tror jag då om framtiden? Tja, vis av historien så tror jag inte bara på guld och gröna skogar. Malmö Arena kommer såklart inte vara utsåld så fort det är dags för himmamatch. Men så länge vi har en viss man vid namn Patrik Sylvegård vid rodret så tror jag vi har alla möjligheter att bygga upp en bättre grund för elithockey i Malmö. Förutsättningarna finns och ganska bevisligen finns även publiken/fansen. Det gäller egentligen bara att vi har ledare med tålamod och hockeykunnande längst upp som inte lyssnar allt för mycket när det börjar gnällas på läktarna. Man ska aldrig helt ignorera sina fans men samtidigt, fansen har inte heller alltid rätt.

/ Daniel Leth, En ibland ödmjuk och ibland även väldigt irriterande supporter till Malmö IF. (Ja så heter dom egentligen!)