fredag 3 april 2015

Storyn om katten och matchtröjan.

Jag är fortfarande matt, tom och lite skeptisk till att det som hände igår verkligen hände. Jag har vant mig vid att säsongen tar slut och man börjar fundera i banorna "nästa säsong, då blir det bra". Att nu försöka smälta att Mif var absolut bäst när det gällde som absolut mest, inte minst med den sista biten fram till slutspelet i färskt minne. Då var man spända och nervösa i vart enda byte kändes det som. Det fanns nerver igår, men de släppte allt eftersom för att när det brann som värst i sista perioden verka helt obefintliga. Jag vill därför berätta storyn om matchtröjan och katten.

Personligen har mina nerver gått upp och ner. I match ett var jag helt lugn och inte nervös överhuvudtaget. Då kändes det som att det skulle bli en uppgift på tok för tuff, ännu en gång med hur det såg ut i Slutspelsserien i färskt minne. Så gick Malmö och vann matchen, i Leksand. Om någon hade sagt att Malmö ens skulle spela den där matchen bara fem dagar innan, hade jag inte trott att det ens fanns en chans. Förvandlingen från knäckt lag till ett som kan pressa lag 11 från SHL var enorm och nästan orealistisk. Därför känns det fortfarande lite overkligt för mig.

Efter att Malmö vann den där första matchen, ökade min nervositet. I och med segern och att man faktiskt var det bättre laget förstod jag att det inte bara skulle bli ett "bra slut på säsongen och en lite upprättelse". Malmö hade visat med stor tydlighet att det med stor sannolikhet skulle bli en jämn och tight serie. Inför Malmös sista hemmamatch, då laget för första gången hade kniven mot strupen i serien, bestämde jag mig för att rota fram en gammal matchtröja. Jag vet inte varför, mest för att jag ville vara rödklädd tror jag. Hur som helst vet ni nu att matchen blev en galen uppvisning av Malmö, en match jag för alltid kommer minnas. Lätt en av lagets bästa matcher för säsongen i varje fall och med en GRYM stämning på läktaren.

När det nu väntade en sjunde och avgörande match, började jag falla in i en massa vidskepelser som jag nog inte gjort sedan 90-talet vad jag kan minnas. Jag skulle göra saker i samma ordning jag gjort under dagen innan match 6, ja ni förstår hur dumt det måste ha verkat utifrån. När jag kom hem sent på kvällen efter matchen tog jag av mig matchtröjan och den hamnade på golvet. Sambon och jag har en katt, Doris, som ALLTID lägger sig på saker man placerar på golvet. Mycket riktigt kommer hon och lägger sig på tröjan. Jag sätter mig och går igenom bilder från matchen (min bildspecial här) och börjar skriva lite. När jag sitter där tänker jag på att Doris är svart/gul-ish, som Skellefteå. Vilket är Sveriges bästa lag, som spelar ganska likt Malmö. Någonstans där insåg jag att Doris måste ha den som "säng" konstant fram till avgörandet för att ge kraft. Ni förstår själva hur dumt detta är, känner mig som en idiot när jag tänker på det.

Hon hade inget emot det alls och när det så var dags för match igår, drog jag på mig tröjan som nu (i mitt huvud) var fylld av Skellefteåkraft (om ni ursäktar). Tror ni jag blev mindre vidskeplig när Leksand brände helt öppna lägen som mest i tredje perioden? När det inte ens spelade någon roll att Eric Himelfarb bjöd på en utvisning innan slutet eller att Jens Olsson assisterade Leksand till 2-3. Den där tröjan, den är från och med nu helig. Ja, jag vet. Det låter och är så klart helt sjukt. Men där har ni den, storyn om matchtröjan och katten. Så, nu har jag bjudit på mig själv så att det räcker och blir över. Nu kan ni återgå till firandet och avnjuta resten denna fantastiska långfredag.

Doris och den "magiska tröjan".
---

OBS! Glöm inte att laget kommer firas imorgon 4/4 utanför Malmö Arena, 13:00 är tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Real Time Analytics